En värdefull hjälp är den tröst och uppmuntran som familj, vänner och medtroende ger oss.

Vänliga, kärleksfulla ord från en vän kan vara som balsam för själen, både läkande och uppfriskande. (Ords. 16:24; 18:24; 25:11) Men sanna kristna är inte bara intresserade av att få ta emot tröst. De anstränger sig också för att ”trösta dem som är i allt slags vedermöda, genom den tröst med vilken ... [de] själva nu tröstas av Gud”. (2 Kor. 1:4; Luk. 6:31) Detta var vad Antonio, en områdestillsyningsman i Mexiko, fick uppleva.

När han fick diagnosen lymfkörtelcancer blev han överväldigad av oro. Men han ansträngde sig ändå för att ta kontroll över sina negativa känslor. Hur då? Han försökte påminna sig Rikets sånger och sjunga dem så att han kunde höra orden och meditera över dem. Att be högt och läsa Bibeln gav honom också mycket tröst.

I efterhand inser Antonio att det nog ändå var stödet från hans medtroende som hjälpte honom mest. Han berättar: ”När min hustru och jag kände oss förtvivlade bad vi en släkting som är äldste att komma och be tillsammans med oss. Det gav oss tröst och gjorde oss lugna.” Han tillägger: ”Tack vare det stöd vi fick från vår familj och våra andliga bröder och systrar kunde vi komma över våra negativa känslor på relativt kort tid.” Han var verkligen tacksam över att ha sådana kärleksfulla och omtänksamma vänner!

En annan hjälp vi har blivit lovade när vi har det svårt är helig ande. Aposteln Petrus talade om ”den heliga andens fria gåva” från Gud. (Apg. 2:38) Detta blev verkligen tydligt när många blev smorda med helig ande vid pingsten år 33. Men även om Petrus riktade sig till de smorda är den heliga andens gåva något som vi alla kan få. Den resursen är outtömlig, så låt oss aldrig upphöra med att be om helig ande! (Jes. 40:28–31)

Aposteln Paulus fick utstå många svårigheter, och ibland var han till och med nära döden. (2 Kor. 1:8–10) Men han hade ingen sjuklig rädsla för döden. Han kände sig trygg av att veta att Jehova var med honom. Han skrev: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda.” (2 Kor. 1:3, 4) Paulus vältrade sig inte i självömkan. De prövningar han fick utstå hjälpte honom i stället att utveckla medkänsla, så att han bättre kunde trösta och uppmuntra andra.

Sedan Antonio återhämtat sig från sin sjukdom kunde han och hans hustru börja i resetjänsten igen. De hade även tidigare brytt sig om sina bröder och systrar, men efter det här gjorde de en särskild ansträngning för att besöka och uppmuntra de sjuka. När Antonio besökte en broder som kämpade med en allvarlig sjukdom, förstod han att brodern inte ville gå på mötena. ”Det handlade inte om brist på kärlek till Jehova eller till bröderna”, förklarar Antonio, ”utan det var sjukdomen som hade tagit så hårt på hans känslor att han kände sig värdelös.”

En sak som Antonio gjorde för att uppmuntra brodern var att fråga om han ville leda i bön när några vänner hade samlats för att umgås. Trots att han kände sig otillräcklig gick han med på det. Antonio säger: ”Han bad en så fin bön, och efteråt var han sitt gamla jag igen. Han kände sig värdefull.”

Ja, vi har alla i olika utsträckning upplevt hur det är att uthärda någon slags prövning. Men som Paulus sa kan detta göra oss bättre rustade att hjälpa andra när de behöver tröst. Låt oss därför vara vakna för våra bröders och systrars behov och efterlikna vår Gud, Jehova, genom att vara en källa till tröst för andra.