de grekisktalande judarna: Ordagrant ”hellenisterna”. Det grekiska ordet Hellēnistẹ̄s förekommer varken i grekisk eller hellenistisk-judisk litteratur, men sammanhanget och många lexikon ger stöd åt återgivningen ”de grekisktalande judarna”. Alla kristna i Jerusalem, även de som talade grekiska, var vid den här tiden judar eller judiska proselyter. (Apg 10:28, 35, 44–48) Uttrycket som har återgetts med ”de grekisktalande judarna” ställs i kontrast till uttrycket som har återgetts med ”de hebreisktalande judarna” (ordagrant ”hebréerna”; pluralformen av det grekiska ordet Ebraios). ”Hellenisterna” var alltså judar som talade grekiska med varandra och som hade kommit till Jerusalem från olika platser i romarriket, kanske bland annat från Dekapolis. De hebreisktalande judarna däremot var troligen judéer och galiléer. Dessa två grupper hade därför antagligen olika kulturella bakgrunder. (Se studienot till Apg 9:29.)

de hebreisktalande judarna: Ordagrant ”hebréerna”. Det grekiska ordet Ebraios (singular) syftar i allmänhet på en israelit, en hebré. (2Kor 11:22; Flp 3:5) Men i det här sammanhanget syftar ordet på en judisk kristen som talade hebreiska och ställs i kontrast till en judisk kristen som talade grekiska. (Se studienot till de grekisktalande judarna i den här versen och studienot till Joh 5:2.)

när de dagliga matransonerna delades ut: Eller ”i den dagliga tjänsten”. Det grekiska ordet diakonịa, som ofta återges med ”tjänst”, syftar här på en del av tjänsten som inbegriper att man tar hand om behövande bröder och systrar i församlingen i materiellt avseende. (Se studienot till Apg 6:2, där det besläktade verbet diakonẹō återges med ”dela ut mat”; se också studienot till Lu 8:3.)

rätt: Ordagrant ”tilltalande”. Varken i Guds eller i apostlarnas ögon hade det varit rätt att försumma ”undervisningen i Guds ord”. (Apg 6:4)

dela ut mat: Eller ”betjäna”. Det grekiska ordet diakonẹō syftar här på en del av tjänsten som inbegriper att man tar hand om behövande bröder och systrar i församlingen i materiellt avseende. (Se studienot till Apg 6:1, där det besläktade substantivet diakonịa återges med ”matransonerna delades ut”; se också studienot till Lu 8:3.)

män som har gott rykte: Eller ”män som är väl omtalade”, ”män som har gott vittnesbörd”. Här används den passiva formen av det grekiska verbet martyrẹō (”vittna”). De behövde välja ut kvalificerade män, eftersom arbetet antagligen inte bara innebar att de skulle dela ut mat, utan också hantera pengar, göra inköp och föra noggranna register. Dessa män skulle också vara fyllda av ande och vishet. Det skulle alltså märkas i deras liv att de vägleddes av Guds ande och vishet. Situationen var känslig, och missförstånd och meningsskiljaktigheter förekom i församlingen. Därför behövdes det erfarna män med gott omdöme, fingertoppskänsla och förståelse. En av de män som valdes ut var Stefanus, och det försvarstal han längre fram höll inför Sanhedrin visar att han hade de egenskaper som krävdes för uppgiften. (Apg 7:2–53)

att be och undervisa i Guds ord: Ordagrant ”bön och ordets tjänst”. Det grekiska ordet för ”tjänst” (diakonịa) används både i Apg 6:1 och 6:4. Det är därför tydligt att det handlar om två olika slag av tjänst: att rättvist och opartiskt dela ut mat till behövande samt att tillhandahålla andlig mat från Guds ord. Apostlarna insåg att det inte skulle vara lämpligt att de lade ner tid på att dela ut bokstavlig mat i stället för att fokusera på sin viktigaste tjänst: att förse församlingen med andlig mat. De behövde studera, forska, undervisa och utföra herdearbete. De visste att en nödvändig del av den kristna tjänsten var att tillgodose de materiella behov som de fattiga änkorna i deras församling hade. Jehova inspirerade längre fram Jakob att skriva att de som vill tillbe Gud på ett godtagbart sätt måste ”ta hand om föräldralösa och änkor i deras svåra situation”. (Jak 1:27) Men apostlarna förstod samtidigt att deras viktigaste uppgift var att fylla det andliga behovet hos alla lärjungar, däribland änkorna.

Stefanus, ... Filippus, Prokoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos: Alla sju namnen är grekiska, och det kan vara så att apostlarna valde ut grekisktalande judar eller proselyter bland de kvalificerade män som fanns i församlingen i Jerusalem. Men det är bara Nikolaos som omnämns som en proselyt från Antiokia, och det tyder på att han kan ha varit den ende av de sju som var icke-jude. De andra hade grekiska namn som var vanliga även bland judar. Det verkar som att apostlarna, som tjänade som en styrande krets, valde ut dessa män av hänsyn till de grekisktalande judarnas känslor. (Apg 6:1–6)

Antiokia: Detta är första gången denna stad nämns i Bibeln, och den låg ca 50 mil norr om Jerusalem. Antiokia blev huvudstad i den romerska provinsen Syrien år 64 f.v.t. Under det första århundradet var det den tredje största staden i romarriket, efter Rom och Alexandria. Antiokia i Syrien var en vacker stad och ett viktigt handelscentrum och hade stort politiskt och kulturellt inflytande. Men staden blev också känd för sin dåliga moral. En tämligen stor judisk befolkning i Antiokia ska ha omvänt många av de grekisktalande människorna där till judendomen. En av de proselyterna var Nikolaos, som senare blev kristen. Barnabas och aposteln Paulus var ett år i Antiokia och undervisade, och det var därifrån Paulus utgick när han gjorde sina missionsresor. Det var i Antiokia som Gud såg till att Kristus efterföljare ”började kallas kristna”. (Se studienot till Apg 11:26.) Denna stad ska inte förväxlas med Antiokia i Pisidien, som nämns i Apg 13:14. (Se studienot till Apg 13:14 och Tillägg B13.)

lade händerna på dem: I de hebreiska skrifterna berättas det att man lade händerna på en person eller ett djur av olika anledningar. (1Mo 48:14; 3Mo 16:21; 24:14) Den vanligaste orsaken till att man gjorde det var att visa att någon hade blivit erkänd på ett särskilt sätt eller utsedd till en särskild uppgift. (4Mo 8:10) Mose lade till exempel sin hand på Josua för att erkänna honom som sin efterträdare. Josua blev då ”uppfylld av vishet” och kunde leda Israel på ett bra sätt. (5Mo 34:9) I skildringen i Apg 6:6 lade apostlarna sina händer på de män som de hade utsett till viktiga ansvarsuppgifter. Men innan apostlarna lade händerna på dem bad de till Gud, och därigenom visade de att de ville ha hans vägledning. Längre fram lade en äldstekrets sina händer på Timoteus och förordnade honom till ett särskilt tjänsteuppdrag. (1Ti 4:14) Timoteus fick också i uppdrag att förordna andra genom att lägga händerna på dem, men först efter att han noggrant hade gått igenom deras kvalifikationer. (1Ti 5:22)

gjorde stora underverk: Eller ”gav stora förebud”. (Se studienot till Apg 2:19.)

De frigivnas synagoga: Under det romerska styret kallades en slav som fått tillbaka sin frihet för ”frigiven”. Några menar att de som tillhörde denna synagoga var judar som hade tagits till fånga av romarna och längre fram blivit frigivna. Andra menar att de var frigivna slavar som hade gått över till judendomen.

äldste: Se studienot till Mt 16:21.

från Nasaret: Se studienot till Mk 10:47.

som en ängels ansikte: Både det hebreiska ordet och det grekiska ordet som återges med ”ängel” betyder ”budbärare”. (Se studienot till Joh 1:51.) Änglar framför budskap från Gud och har därför all anledning att vara orädda och lugna, eftersom de kan vara säkra på att Gud är med dem. Stefanus ansiktsuttryck speglade sådana känslor. Ansiktet utstrålade inte skuld, utan lugn. Han var säker på att Jehova, ”den store Guden”, var med honom. (Apg 7:2)