Jag föddes och växte upp i utkanten av Rom där den fattiga arbetarklassen bodde. Livet var tufft. Jag lärde aldrig känna min biologiska mamma, och jag hade en ansträngd relation till min pappa. Jag lärde mig snart de regler som gällde på gatan.

När jag var tio hade jag redan börjat stjäla, och vid tolv års ålder rymde jag hemifrån för första gången. Pappa fick hämta mig på polisstationen vid mer än ett tillfälle. Jag hamnade ständigt i bråk – jag var våldsam och arg på hela världen. När jag var 14 flyttade jag hemifrån för gott. Jag bodde på gatan och började ta droger. Ibland bröt jag mig in i en bil och sov där några timmar. Tidigt på morgonen letade jag reda på en dricksfontän där jag kunde tvätta av mig lite grann.

Jag blev en skicklig tjuv – det var allt från väskryckning till nattliga villa- och lägenhetsinbrott. Jag gjorde mig ett namn i de här kretsarna och fick snart gå med i ett beryktat gäng. På så sätt kunde jag ”uppgraderas” till bankrånare. Min aggressiva personlighet gjorde mig snart till en respekterad gängmedlem. Jag gick ingenstans utan min pistol; jag hade den till och med under kudden. Våld, droger, stöld, grovt språk och omoral blev en livsstil. Polisen var ständigt i hälarna på mig, och jag blev gripen många gånger. Under flera år åkte jag in och ut ur fängelset.

Vid ett tillfälle när jag hade släppts ut ur fängelset bestämde jag mig för att besöka en av mina mostrar. Vad jag inte visste var att hon och två av mina kusiner hade blivit Jehovas vittnen. De frågade om jag ville vara med på ett av vittnenas möten. Eftersom jag var nyfiken följde jag med. När vi kom  till Rikets sal insisterade jag på att sitta nära utgången för att kunna hålla koll på vilka som kom och gick. Självklart var jag beväpnad.

Det mötet förändrade mitt liv. Jag minns att jag tänkte att jag måste ha kommit till en annan planet. Jag hälsades välkommen av varma, vänliga och leende människor. Jag kunde se i deras ögon att de var snälla och ärliga. Vilken milsvid skillnad mot den värld jag var van vid!

Jag började studera Bibeln med vittnena. Ju mer jag lärde mig, desto tydligare blev det att jag måste förändra mitt liv fullständigt. Jag tog till mig av rådet i Ordspråksboken 13:20: ”Den som vandrar med de visa blir vis, men den som umgås med de enfaldiga går det illa.” Jag insåg att jag måste bryta helt med mitt gäng. Det var inte lätt, men med Jehovas hjälp lyckades jag.

Jag fick också ta tag i mitt liv på andra sätt. Efter en hård kamp lyckades jag sluta röka och ta droger. Jag klippte mitt långa hår, slängde örhängena och slutade använda ett grovt språk. För första gången i livet började jag få kontroll över mina handlingar.

Jag har aldrig gillat att läsa och studera, så det var verkligen en utmaning för mig att koncentrera mig under bibelstudiet. Men jag gjorde ett ärligt försök, och med tiden började jag älska Jehova. Dessutom hände något inom mig – mitt samvete började göra sig hört. Jag kände mig ofta misslyckad och tvivlade på att Jehova någonsin skulle kunna förlåta allt hemskt jag gjort. Men när sådana känslor kom över mig var det tröstande att läsa om hur Jehova förlät kung David trots att han hade begått mycket allvarliga synder. (2 Samuelsboken 11:1–12:13)

En annan utmaning var att gå från dörr till dörr och berätta om min tro. (Matteus 28:19, 20) Jag var livrädd för att möta någon som jag hade behandlat illa på ett eller annat sätt i mitt tidigare liv. Men undan för undan kom jag över min rädsla. Känslan av att göra något meningsfullt tog över, och jag tyckte om att hjälpa andra att lära känna vår underbare himmelske Far, som är så förlåtande.

Att jag lärde känna Jehova räddade mitt liv! De flesta av mina gamla kompisar är antingen döda eller sitter i fängelse, men jag har ett meningsfullt liv och en fantastisk framtid att se fram emot. Jag har fått lära mig att vara ödmjuk och lägga band på mitt häftiga humör. Det har förbättrat mina relationer till andra. Jag är lyckligt gift med Carmen, och vi tycker om att tillsammans hjälpa andra att lära sig mer om Bibeln.

Och förresten, mitt jobb inbegriper fortfarande banker – men i stället för att råna dem så städar jag dem.