MYCKET av det vi förknippar med dagens läkarvetenskap kanske inte är så nytt som man kan tro. Faktum är att ett antal av de behandlingsmetoder vi har i dag användes redan för hundratals år sedan på vissa håll. Tänk till exempel på medicinens historia i medeltidens Mellanöstern.

År 805 v.t. grundade KALIFEN HARUN AR-RASHID ett sjukhus i sin huvudstad, Bagdad. Från 800-talet och ända fram till 1200-talet byggde och understödde andra härskare sjukhus över hela det muslimska väldet, från Spanien till Indien.

Till de här sjukhusen var alla välkomna – både fattiga och rika och oavsett vilken religion de tillhörde. Professionella läkare behandlade inte bara de sjuka utan forskade också och utbildade nya läkare. Man hade särskilda avdelningar med olika inriktning – internmedicin, oftalmologi, ortopedi, kirurgi, infektionssjukdomar och psykiska sjukdomar. Varje morgon gick läkarna en rond tillsammans med sina elever och föreskrev mediciner och dieter. Sjukhuset hade också apotekare som blandade till medicinerna. En administrativ avdelning skötte journaler, kontrollerade utgifter, översåg mathållningen och liknande – precis som i dag.

Historiker menar att de här sjukhusen var ”en av de stora innovationerna i det medeltida muslimska samhället”. Över hela det muslimska väldet ”genomgick sjukhuset som institution en dramatisk utveckling som präglat läkarvetenskapen och sjukvården ända fram i vår tid”, säger författaren och historikern Howard R. Turner.

RHAZES föddes i mitten av 800-talet i den forntida staden Rayy, som numera är en förort till Teheran, och har kallats ”islams och hela medeltidens störste internist [invärtesläkare] och kliniker”. (Nytänkarna – den arabiska vetenskapens gyllene tid) Till nytta för andra läkare dokumenterade denne vetenskapsman metoder, förhållanden, apparatur och resultat i samband med alla sina experiment. Han rekommenderade också läkare att följa med i den senaste utvecklingen inom sina fält.

Rhazes utmärkte sig på flera sätt. Exempelvis skrev han ett medicinskt verk på 23 band, al-Hawi (på latin Liber continens), som fortfarande räknas som en av de främsta medicinska texterna. Det har sagts att både obstetrikens, gynekologins och ögonkirurgins ursprung kan spåras hit. Bland hans 56 verk i medicinska ämnen finns de äldsta tillförlitliga beskrivningarna av smittkoppor och mässling. Rhazes upptäckte också att feber är en av kroppens försvarsmekanismer.

Rhazes drev sjukhus i Rayy och Bagdad, där hans arbete med psykiskt sjuka har gett honom epitetet psykologins och psykoterapins fader. Dessutom hann han också skriva böcker i kemi, astronomi, matematik, filosofi och teologi.

AVICENNA var en annan som utmärkte sig inom medicinen. Han kom från Buchara i det som i dag är Uzbekistan och var en stor läkare, filosof, astronom och matematiker på 1000-talet. Avicenna skrev ett uppslagsverk, al-Qanun fi al-Tibb (på latin Canon medicinae), som sammanställde sin tids medicinska vetande.

I sitt verk nämnde Avicenna bland annat att tuberkulos är smittsamt, att sjukdomar kan spridas via vatten och jord, att känslor påverkar  den fysiska hälsan och att nerver förmedlar både smärta och impulser som resulterar i muskelsammandragningar. Han beskrev också omkring 760 farmakologiska preparat – hur de verkade och hur de skulle användas – och angav riktlinjer för tester av nya läkemedel. Verket översattes till latin och användes på medicinska läroverk i Europa hundratals år framöver.

ABULKASIM (Abu al-Qasim al-Zahrawi) var en annan föregångsman som levde på 900-talet och kom från Andalusien i nutida Spanien. Han skrev ett verk i 30 band som bland annat innehöll en 300-sidig avhandling om kirurgi. Där beskrev han avancerade metoder, till exempel hur man använder trådar av får- eller gettarmar för att sy inuti kroppen, hur man tar bort stenar i urinblåsan genom att föra upp ett instrument genom urinröret, hur man tar bort sköldkörteln och hur man opererar grå starr.

Abulkasim använde vad som beskrivits som ”relativt moderna kliniska metoder” för att underlätta svåra förlossningar och återföra axelleder i rätt läge. (Science and Islam—A History) Han introducerade förband av bomull och använde gipsbandage för att fixera brutna ben. Han beskrev också hur man sätter tillbaka utslagna tänder, tillverkar konstgjorda  tänder, rättar till sneda tandrader och tar bort tandsten.

Abulkasims arbete om kirurgi var det första som innehöll bilder på kirurgens instrument. Cirka 200 instrument avbildades i detalj tillsammans med anvisningar om hur och när de skulle användas. Några av dem har knappt förändrats på tusen år.

På 1000- och 1100-talet började man översätta medicinska texter från arabiska till latin, särskilt i Toledo i Spanien och i Monte Cassino och Salerno i Italien. Läkare studerade sedan de översatta verken på universitet över hela det latinsktalande Europa. På så sätt spreds medicinsk kunskap från Mellanöstern ”djupt in i Europa under de kommande århundradena, kanske mer än någon annan islamisk vetenskap”, säger vetenskapsjournalisten Ehsan Masood.

De upptäckter och innovationer som Rhazes, Avicenna, Abulkasim och andra medeltida pionjärer gjorde kan alltså sägas utgöra grunden till den läkarvetenskap vi har i dag.