Kidrondalen: Eller ”vinterbäcken Kidron”. Kidrondalen är en dal mellan Jerusalem och Olivberget, och det här är enda gången den nämns i de kristna grekiska skrifterna. Den går från norr till söder längs stadens östra sida. Kidrondalen är vanligtvis uttorkad, även på vintern, såvida det inte regnar ovanligt kraftigt. Det grekiska ordet cheimarros, som här återges med ”dal”, betyder ordagrant ”vinterbäck”, dvs. en bäck som de kraftiga vinterregnen fyller med vatten. Det här grekiska ordet används mer än 80 gånger i Septuaginta som en återgivning av det hebreiska ordet nạchal (som betyder ”dal”), vilket är det ord som används när Kidrondalen nämns i de hebreiska skrifterna. (2Sa 15:23; 1Ku 2:37) Både det hebreiska och det grekiska ordet för ”dal” kan syfta på en bäck eller en flod. (5Mo 10:7; Job 6:15; Jes 66:12; Hes 47:5) Men oftast syftar orden på en dal med en bäck som är vattenförande under vintern. (4Mo 34:5; Jos 13:9; 17:9; 1Sa 17:40; 1Ku 15:13; 2Kr 33:14; Neh 2:15; HV 6:11) Båda dessa ord översätts ofta med ”dal” eller ”flodbädd”. (Se Ordförklaringar under ”Wadi”.)

en grupp soldater: Det grekiska ord som används här, speira, antyder att det handlar om romerska soldater. Johannes är den ende av de fyra evangelieskribenterna som nämner att romerska soldater var på plats när Jesus greps. (Joh 18:12)

gjorde ett utfall mot översteprästens slav: Alla fyra evangelieskribenter nämner denna händelse, och deras skildringar kompletterar varandra. (Mt 26:51; Mk 14:47; Lu 22:50) Det är bara ”vår älskade Lukas, läkaren” (Kol 4:14), som nämner att Jesus ”rörde ... vid tjänarens öra och läkte honom”. (Lu 22:51) Johannes är den ende evangelieskribenten som berättar att det var Simon Petrus som använde svärdet och att slaven, som han högg örat av, hette Malkos. Johannes var tydligtvis den lärjunge som var ”bekant med översteprästen” och hans hushåll (Joh 18:15, 16), så det är inte konstigt att han uppger namnet på den skadade mannen. Att Johannes kände översteprästens hushåll framgår också av Joh 18:26, där Johannes skriver att slaven som anklagade Petrus för att vara en lärjunge till Jesus ”var släkt med den som Petrus hade huggit örat av”.

dricka den bägare: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Ps 16:5; 23:5) Att ”dricka bägaren” betyder här att underordna sig Guds vilja. För Jesus innebar ”bägaren” att han skulle behöva lida och dö falskt anklagad för hädelse, men också att han skulle bli uppväckt till odödligt liv i himlen. (Se studienoter till Mt 20:22; 26:39.)

låt mig slippa ta emot den här bägaren: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Se studienot till Mt 20:22.) Jesus var utan tvivel oroad över att Guds namn skulle kunna bli vanärat i och med att han dog anklagad för hädelse och uppror, och därför bad han om att ”slippa ta emot den här bägaren”.

dricka den bägare: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Ps 16:5; 23:5) Att ”dricka bägaren” betyder här att underordna sig Guds vilja. ”Bägaren” stod här inte bara för att Jesus skulle behöva lida och dö falskt anklagad för hädelse, utan också för att han skulle bli uppväckt till odödligt liv i himlen.

militärbefälhavaren: Det grekiska ordet chilịarchos (kiliark) betyder ordagrant ”ledare för tusen”, dvs. tusen soldater. Det syftar på en romersk krigstribun. Det fanns sex krigstribuner i varje legion. Men en legion var inte uppdelad i sex olika avdelningar, utan krigstribunerna turades om att ha befäl över hela legionen. En sådan militärbefälhavare hade stor myndighet och utvalde och förordnade centurioner. Det grekiska ordet kan också syfta på en hög officer i allmänhet. En romersk militärbefälhavare ledsagade soldaterna som grep Jesus.

judarnas: Syftar tydligtvis på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Se studienot till Joh 7:1.)

judarna: I Johannesevangeliet kan detta ord ha flera olika betydelser beroende på sammanhanget. Det kan syfta på judar i allmänhet, på dem som bodde i Judeen eller på dem som bodde i eller i närheten av Jerusalem. Men ordet kan även ha en mer specifik betydelse och syfta på judar som var mycket noga med att följa människogjorda traditioner som var förknippade med Moses lag och som ofta gick stick i stäv med andan i lagen. (Mt 15:3–6) De som gick i spetsen för dessa judar var de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna som var fientligt inställda till Jesus. I det här avsnittet och några andra verser i Joh kapitel 7 där detta ord förekommer visar sammanhanget att det syftar på de judiska myndigheterna eller religiösa ledarna. (Joh 7:13, 15, 35a; se Ordförklaringar under ”Jude”.)

Hannas hörde då till de främsta prästerna, och Kaifas var överstepräst: Lukas förklarar här när Johannes döparen började sin tjänst. Han hänvisar till en period när det judiska prästadömet dominerades av två mäktiga män. Hannas utnämndes till överstepräst omkring år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, den romerske ståthållaren i Syrien, och Hannas innehade detta ämbete fram till omkring år 15 v.t. Trots att Hannas avsattes av romarna och inte längre titulerades överstepräst hade han tydligtvis stort inflytande som överstepräst emeritus och var tongivande inom den judiska hierarkin. Fem av hans söner tjänade som överstepräster, och mellan omkring år 18 och 36 tjänade hans svärson Kaifas som överstepräst. Så även om Kaifas var överstepräst år 29 v.t. är det helt korrekt att tala om Hannas som den ”främste prästen” på grund av hans inflytelserika ställning. (Joh 18:13, 24; Apg 4:6)

Först tog de honom till Hannas: Det är bara Johannes som uttryckligen nämner att Jesus fördes till Hannas. Hannas hade utnämnts till överstepräst omkring år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, den romerske ståthållaren i Syrien, och Hannas innehade detta ämbete fram till omkring år 15 v.t. Trots att Hannas avsattes av romarna och inte längre titulerades överstepräst hade han tydligtvis stort inflytande som överstepräst emeritus och var tongivande inom den judiska hierarkin. Fem av hans söner tjänade som överstepräster, och mellan omkring år 18 v.t. och 36 v.t. tjänade hans svärson Kaifas som överstepräst. Kaifas var alltså överstepräst det året, dvs. år 33 v.t., det viktiga år då Jesus blev avrättad. (Se studienot till Lu 3:2.)

den som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den som Jesus älskade”. Det här är första tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10) Ett skäl till det är att aposteln Johannes inte nämns vid namn i det här evangeliet (däremot nämns ”Sebedeus söner” i Joh 21:2). Ytterligare ett skäl är det som sägs i Joh 21:20–24, där uttrycket ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” används om Johannesevangeliets skribent. Dessutom sa Jesus om den aposteln: ”Om jag vill att han ska vara kvar här tills jag kommer, så är det inget du behöver tänka på.” Det antyder att lärjungen som Jesus talar om skulle leva längre än Petrus och de andra apostlarna, och den beskrivningen stämmer på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh Titel och Joh 1:6; 21:20.)

den lärjunge han var särskilt fäst vid: Eller ”den lärjunge som han älskade”. Det här är det andra tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att den här lärjungen är aposteln Johannes. (Se studienot till Joh 13:23.)

den andre lärjungen, som Jesus var särskilt fäst vid: Det här är tredje tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att detta syftar på aposteln Johannes. (Se studienoter till Joh 13:23; 18:15.) Vid de andra fyra tillfällena används det grekiska ordet agapạō (ordagrant ”älska”). I den här versen används en synonym, det grekiska ordet filẹō, som ofta återges med ”älska” eller ”tycka om” i den här översättningen. (Mt 10:37; Joh 11:3, 36; 16:27; 21:15–17; 1Kor 16:22; Tit 3:15; Upp 3:19; se studienoter till Joh 5:20; 16:27; 21:15.)

lärjungen som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”lärjungen som Jesus älskade”. Det här är det fjärde tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att den här lärjungen är aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10; Joh 21:2; skälen till att man menar det redovisas i studienoter till Joh 13:23; 21:20.)

den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid: Eller ”den lärjunge som Jesus älskade”. Det här är det sista tillfället av fem där en viss lärjunge som Jesus ”var särskilt fäst vid” nämns. (Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7, 20) De flesta anser att den här lärjungen var aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och bror till Jakob. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10; Joh 21:2) Som sammanhanget i Joh 21:20–24 visar var ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” samme lärjunge som den ”som har skrivit ner det”, dvs. som var skribent till Johannesevangeliet. (Se studienoter till Joh Titel; 1:6; 13:23.)

en annan lärjunge: Syftar tydligtvis på aposteln Johannes. Det är typiskt för Johannes att han inte nämner sig själv vid namn i sitt evangelium. (Se studienoter till Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7; 21:20.) Dessutom är Johannes och Petrus tillsammans när det berättas vad som hände efter Jesus uppståndelse. (Joh 20:2–8) Bibeln förklarar inte hur Johannes, en lärjunge från Galileen, kunde vara bekant med översteprästen. Men eftersom Johannes kände översteprästens hushåll släppte tjänsteflickan som vaktade porten in honom på gården, och han kunde också ordna så att Petrus blev insläppt. (Joh 18:16)

koleld: Träkol är ett svart, poröst material, vanligtvis framställt genom torrdestillation av trä i en slags kolmila. Förr i tiden framställdes träkol genom att man täckte en vedhög med jord, lät den brinna långsamt i flera dagar och endast tillförde så mycket luft att de gaser som bildades kunde förbrännas. På detta sätt fick man en relativt ren form av kol. Det var en tidskrävande process som krävde noggrann övervakning, men träkol var ett omtyckt bränsle som gav en stark och stabil värme utan rökutveckling. Man brukade värma sig vid en öppen träkolseld eller en kolpanna. (Jes 47:14; Jer 36:22) Eftersom träkol avger jämn värme utan lågor och rök var det också mycket lämpligt för matlagning. (Joh 21:9)

den främste prästen Hannas: Hannas utnämndes till överstepräst omkring år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, den romerske ståthållaren i Syrien, och Hannas innehade detta ämbete fram till omkring år 15 v.t. Även efter att Hannas hade avsatts av romarna och inte längre titulerades överstepräst hade han tydligtvis stort inflytande som överstepräst emeritus och var tongivande inom den judiska hierarkin. Fem av hans söner tjänade som överstepräster, och mellan omkring år 18 och 36 tjänade hans svärson Kaifas som överstepräst. (Se studienot till Lu 3:2.) I Joh 18:13, 19 omtalas Hannas som ”den främste prästen”. Samma grekiska ord (archiereus) kan användas om både själva översteprästen och en framträdande medlem av prästerskapet, däribland en före detta överstepräst. (Se Ordförklaringar under ”Den främste prästen”.)

Först tog de honom till Hannas: Det är bara Johannes som uttryckligen nämner att Jesus fördes till Hannas. Hannas hade utnämnts till överstepräst omkring år 6 eller 7 v.t. av Quirinius, den romerske ståthållaren i Syrien, och Hannas innehade detta ämbete fram till omkring år 15 v.t. Trots att Hannas avsattes av romarna och inte längre titulerades överstepräst hade han tydligtvis stort inflytande som överstepräst emeritus och var tongivande inom den judiska hierarkin. Fem av hans söner tjänade som överstepräster, och mellan omkring år 18 v.t. och 36 v.t. tjänade hans svärson Kaifas som överstepräst. Kaifas var alltså överstepräst det året, dvs. år 33 v.t., det viktiga år då Jesus blev avrättad. (Se studienot till Lu 3:2.)

Den främste prästen: Dvs. Hannas. (Se studienoter till Joh 18:13; Apg 4:6.)

till översteprästen Kaifas: Se Tillägg B12, som visar var Kaifas hus kan ha legat.

en tupp gala: Se studienot till Mk 14:72.

en tupp gala: Alla fyra evangelier nämner detta, men det är bara Markus som preciserar att tuppen gol för andra gången. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:30; Lu 22:34, 60, 61; Joh 13:38; 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen. (Se studienot till Mk 13:35.)

ståthållarens palats: Se studienot till Mt 27:27.

tidigt på dagen: Dvs. på morgonen den 14 nisan, dagen då Jesus blev ställd inför rätta och avrättad. Påsken hade börjat kvällen innan, och som det framgår av de andra evangelieskildringarna hade Jesus och apostlarna ätit påskmåltiden då. (Mt 26:18–20; Mk 14:14–17; Lu 22:15) När det i denna vers står om att äta påskmåltiden, måste det därför syfta på måltiden den 15 nisan, den första dagen av det osyrade brödets högtid. På Jesus tid användes ibland ordet ”påsken” om både påsken (14 nisan) och det osyrade brödets högtid (15–21 nisan), som inträffade precis efter påsken. (Lu 22:1)

ståthållarens residens: Det grekiska ordet praitọ̄rion (av det latinska praetorium) betecknar den romerska ståthållarens officiella residens. I Jerusalem var residenset troligen det palats som var uppfört av Herodes den store. Det låg i det nordvästra hörnet av den södra delen av staden, som också kallades den övre staden. (Se Tillägg B12, som visar var det låg.) Pilatus bodde bara i Jerusalem vid särskilda tillfällen, som vid högtiderna, eftersom det då var risk för oroligheter i staden. I vanliga fall bodde han i Caesarea.

Är du judarnas kung?: Se studienot till Mt 27:11.

Är du judarnas kung?: Ingen kunde regera i romarriket utan kejsarens godkännande. Därför koncentrerar Pilatus sitt förhör på anklagelsen om att Jesus var en kung.

Mitt rike är ingen del av den här världen: Jesus svarade inte direkt på Pilatus uppmaning: ”Säg vad du har gjort.” (Joh 18:35) Han riktade i stället fokus på Pilatus första fråga: ”Är du judarnas kung?” (Joh 18:33) I sitt korta svar nämnde Jesus tre gånger det rike som han skulle bli kung i. Genom att säga att hans rike inte var någon del av den här världen visade han tydligt att riket inte hade mänskligt ursprung. Det stämmer med att han tidigare hade kallat det för ”himmelriket” och ”Guds rike”. (Mt 3:2; Mk 1:15) Jesus hade också sagt att hans efterföljare ”inte är någon del av världen”, dvs. det orättfärdiga mänskliga samhälle som är avskilt från Gud och hans tjänare. (Joh 17:14, 16) Tidigare den kvällen hade Jesus med sina ord till Petrus visat att hans efterföljare inte skulle strida för att försvara honom, som anhängare till en jordisk kung skulle ha gjort. (Mt 26:51, 52; Joh 18:11)

Du säger det själv: Jesus försökte inte undvika Kaifas fråga, för Jesus erkände översteprästens rätt att ta ed av honom att säga sanningen. (Mt 26:63) Uttrycket var tydligtvis ett judiskt idiom som användes för att bekräfta något. Detta stöds av skildringen i Markus, där Jesus säger: ”Det är jag.” (Mk 14:62; se studienoter till Mt 26:25; 27:11.)

Du säger själv att jag är en kung: När Jesus säger detta bekräftar han att han är en kung. (Mt 27:11; jämför studienoter till Mt 26:25, 64.) Men Jesus är kung i en annan bemärkelse än vad Pilatus tänker sig. Jesus rike är ”ingen del av den här världen” och är därför inget hot mot Rom. (Joh 18:33–36)

vittna om: De grekiska orden för ”vittna” (martyrẹō) och ”vittnesbörd” (martyrịa; mạrtys) har en bred innebörd i de kristna grekiska skrifterna. Dessa besläktade ord används i den grundläggande betydelsen att vittna om fakta man själv har sett, hört eller upplevt, men de kan också innehålla tanken på att ”tillkännage”, ”bekräfta”, ”tala väl om”. Jesus gjorde mer än att vittna om och förkunna sanningar som han var övertygad om. Han levde också på ett sätt som bekräftade att hans Fars profetiska ord och löften var sanna. (2Kor 1:20) Guds avsikt när det gällde riket och härskaren i det riket hade blivit förutsagd i detalj. Genom sitt liv på jorden, som slutade med att han offrade sitt liv, uppfyllde Jesus alla profetior som gällde honom, däribland de skuggor, eller förebilder, som fanns i lagförbundet. (Kol 2:16, 17; Heb 10:1) Så Jesus vittnade om sanningen, både genom det han sa och genom det han gjorde.

sanningen: Jesus talade inte om sanning i allmänhet, utan om sanningen om Guds avsikt. En viktig del av Guds avsikt är att Jesus, ”Davids son”, tjänar som överstepräst och kung i Guds rike. (Mt 1:1) Jesus förklarade att ett viktigt skäl till att han kom till människovärlden, levde här på jorden och utförde sin tjänst var att förkunna sanningen om detta rike. Änglarna förkunnade ett liknande budskap före och i samband med Jesus födelse i Betlehem i Judeen, den stad där David hade fötts. (Lu 1:32, 33; 2:10–14)

Du säger det själv: Ett judiskt idiom som här används för att bekräfta att det någon frågade var sant. Jesus sa i själva verket: ”Du har sagt det, och det du säger är sant.” Genom att svara på det sättet påpekade Jesus tydligtvis att Judas själv erkände sig skyldig till att förråda honom. När man läser skildringen i Joh 13:21–30 ser man att Judas måste ha lämnat rummet någon gång efter denna replik men innan Jesus instiftade Herrens kvällsmåltid. Nästa gång Judas nämns i Matteus skildring är i Mt 26:47, då han är tillsammans med en stor folkskara i Getsemane trädgård.

Vad är sanning?: Pilatus fråga gällde tydligtvis sanning i allmänhet, inte den specifika sanning som Jesus precis hade talat om. (Joh 18:37) Om detta hade varit en uppriktig fråga hade Jesus utan tvekan besvarat den. Men Pilatus är antagligen cynisk och skeptisk och hans fråga retorisk. Det är som att han säger: ”Sanning? Vad är det? Det finns inget som heter sanning!” Faktum är att Pilatus inte ens inväntar ett svar, utan går direkt ut till judarna.

har ni ju den seden att jag ska frige en fånge åt er: Den här seden att frige en fånge nämns också i Mt 27:15 och Mk 15:6. Detta var tydligtvis en sed med judisk bakgrund eftersom Pilatus säger till judarna: ”har ni ju den seden”. De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.