Våra bröder och systrar lät sig inte skrämmas, utan fortsatte hålla möten som vanligt. Men äldstebröderna var ändå förberedda på att något kunde hända. Broder André Carbonneau, en kanadensisk advokat som försvarade vittnena under den här tiden, ger ett exempel: ”Vanligtvis satt det en broder en bit ifrån möteslokalen och höll vakt. Om han såg någon som verkade hotfull ringde han omedelbart äldstebröderna och varnade dem för den potentiella faran.”

Efter varje attack mot vittnena brukade två representanter från avdelningskontoret besöka de berörda församlingarna för att uppmuntra dem. ”Otroligt nog möttes representanterna alltid av varma leenden från glada bröder och systrar”, berättar André.

Många som studerade med vittnena, och även andra som fick höra om attackerna, visade en liknande inställning. André minns ett samtal han hade med en kvinna som precis skulle bli odöpt förkunnare. Hon hade sett på tv vad vittnena utsattes för och sa att hon  då såg skillnaden mellan äkta och falska kristna. ”Och jag vill vara en äkta kristen”, sa hon.

Under den här svåra perioden fortsatte vännerna att predika. De visade därigenom prov på enastående mod och tro – två egenskaper som de som skulle försvara vittnena i rätten också skulle behöva.

Vittnena blev svartmålade i media och framställdes som människor som splittrar familjer, vägrar sjukvård och motarbetar staten. De som vågade ställa upp  som advokater på deras sida riskerade sitt rykte och sin karriär.

En advokat från avdelningskontoret i Kanada, John Burns, bistod bröderna i Georgien med de rättsliga frågorna. Han berättar: ”Georgiska bröder och systrar som var jurister erbjöd sig att ställa upp. De tvekade inte att identifiera sig som Jehovas vittnen i domstolen, trots att deras arbeten sattes på spel.” De här modiga vittnena bidrog till att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7)

Våldet mot vittnena avtog dessvärre inte. Den 8 januari 2001 startade man därför en namninsamling för att få slut på de våldsamma attackerna och för att få de skyldiga att ställas inför rätta.

John Burns förklarar syftet med namninsamlingen: ”Målet var att betona att det georgiska folket i allmänhet fördömde våldet mot vittnena och att det var en liten grupp religiösa extremister som låg bakom de här attackerna.”

På bara två veckor hade man skrapat ihop 133 375 underskrifter från alla delar av landet. De flesta som skrev under var ortodoxa kristna. Namninsamlingen presenterades sedan för president Sjevardnadze. Men det  hjälpte inte – de religiösa extremisterna hade fortfarande siktet inställt på Jehovas vittnen.

Mitt i all turbulens var det ändå tydligt att Jehova välsignade sitt folk. Medan extremisterna försökte sätta käppar i hjulet för vittnena, fortsatte Jehova att dra uppriktiga människor till sig och befria dem från falsk religion.

Under större delen av sitt liv var Babilina Charatisjvili en hängiven medlem av den georgiska ortodoxa kyrkan. I 30-årsåldern reste hon land och rike runt för att undervisa människor om helgonen.

Men Babilina ville veta mer om Gud och bestämde sig därför för att börja ta lektioner vid ett prästseminarium. Under en lektion höll en präst oväntat nog upp boken Kunskapen som leder till evigt liv och uppmanade åhörarna att skaffa sig ett eget exemplar från Jehovas vittnen. ”Man kan lära sig mycket om Bibeln med hjälp av den här boken”, sa han.

Babilina höll på att trilla av stolen. Hon hade alltid gått omvägar kring vittnena, men nu tipsade en präst om en av deras böcker! ”Om det är Jehovas vittnen som kan lära mig om Gud, vad i all världen gör jag då här?” frågade hon sig själv. Hon tog omedelbart kontakt med vittnena i staden Poti, och ett bibelstudium sattes i gång.

I takt med att Babilina lärde sig mer från Bibeln gjorde hon fler och fler förändringar i sitt liv. En gång sa hon: ”När jag fick läsa direkt från Bibeln att det är fel att  tillbe ikoner, slutade jag genast med allt som hade med sådant att göra. Det kändes som det enda rätta.” Babilina var närmare 80 år när hon bestämde sig för att bli ett Jehovas vittne.

Tyvärr blev Babilina sjuk och gick bort år 2001 innan hon hann döpa sig. Men hennes barnbarn Izabela blev senare döpt och tjänar Jehova troget i dag.

Eliso Dzidzisjvili var 28 år gammal när hon bestämde sig för att bli nunna. Men eftersom det inte fanns något nunnekloster i hennes hemstad, Tkibuli, flyttade hon till Tbilisi 2001. Medan hon väntade på att bli antagen till ett kloster arbetade hon deltid som privatlärare. Och det skulle visa sig att en av hennes elevers mamma, Nunu, var ett Jehovas vittne.

Eliso berättar: ”Jag pratade ofta med henne om Bibeln. Jag eldade verkligen upp mig när jag skulle försvara  den ortodoxa kyrkan, men hon slog tålmodigt upp den ena bibelversen efter den andra. Med tiden föreslog hon att vi skulle gå igenom broschyren Vad kräver Gud av oss? tillsammans. När vi gjorde det och slog upp bibelhänvisningarna insåg jag att Gud faktiskt fördömer bruket av ikoner.”

Det här uppvaknandet fick Eliso att ge sig i väg till närmaste kyrka. Hon hade några frågor som hon ville ta upp med prästen. När hon lyssnade på hans svar gick det upp för henne att kyrkans läror helt enkelt inte grundar sig på Bibeln. (Mark. 7:7, 8) Nu var hon helt säker på vad som var sanningen. Hon började studera med Jehovas vittnen och blev ganska snart döpt.

Församlingarna växte stadigt och behovet av fler möteslokaler blev alltmer påtagligt. År 2001 beräknade man att det behövdes 70 nya Rikets salar, vilket gjorde  att man startade ett nytt byggprogram. Det här initiativet togs i en tid då vittnena fick utstå hårt motstånd. (Esr. 3:3)

Inom kort satte ett bygglag i gång att renovera en byggnad som flera församlingar i Tbilisi använde som möteslokal. Det här projektet följdes snart av två andra, ett i Tbilisi och ett i Tjiatura i västra Georgien.

En av dem som arbetade med projektet i Tjiatura var Tamazi Chutsisjvili. Han berättar: ”Vi var femton stycken på plats varje dag. Det dröjde inte länge förrän hela staden visste att vi höll på att bygga en Rikets sal. Ibland ryktades det om folk som tänkte komma och sabotera bygget på ett eller annat sätt.”

Fick sådana här hot någon effekt på slutresultatet? Tamazi fortsätter: ”Vi jobbade på som vanligt, och efter tre månader var Rikets salen klar. Det blev aldrig något av de där hoten.” *

I oktober 2003 påbörjades ett byggprojekt i staden Samtredia. Ännu en gång fick bröderna problem med extremister, som den här gången inte nöjde sig med enbart hot. Murbruket hade nätt och jämnt hunnit härda när de kom och rev ner alltsammans.

Men i november 2003 tillträdde en ny regering i Georgien, och för vittnena blev det här en vändpunkt eftersom de nya maktförhållandena medförde större religiös tolerans i landet. Detta ledde till att flera av de ortodoxa extremister som trakasserat vittnena arresterades.

När det äntligen blivit ett slut på förföljelsen duggade välsignelserna tätt. Vid den regionala sammankomsten 2004 släpptes Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på georgiska.

En annan oförglömlig händelse inträffade vid sammankomsten ”Befrielsen är nära!” 2006. Spänningen steg när Geoffrey Jackson från den styrande kretsen tog plats på podiet. Och när han sedan höll upp den kompletta utgåvan av Nya världens översättning av Den heliga skrift på georgiska visste glädjen inga gränser.

 Många av de 17 000 närvarande rördes till tårar av den fantastiska nyheten. En syster som var där berättar: ”Inga ord kan beskriva den glädje jag kände när vi fick hålla den nya bibeln i våra händer. ... Det är verkligen ett minne för livet!” Den här sammankomsten blev en milstolpe för Jehovas vittnen i Georgien.